... att få vara på tennisbanan just nu och träna, så får jag väl skriva om tennis istället. Har börjat spela mycket nu, som sagt, jag känner mig starkare och snabbare och smidigare i kroppen än någonsin. Och det känns så skönt!
Tränade med Daniel förra måndagen och knäckte volley-koden. Nirvana! Jag var hög i två dygn. Ååhhh, vad skönt det var. Plötsligt bara förstod jag hur man skulle göra och så satt den! Lycka.
Forehanden börjar komma sakta men säkert. Men med volley-koden knäckt kändes det som om jag åkte hiss upp till nästa nivå. Så enkelt.
Tränade med dubbelgrabbarna och Daniel på onsdagen som vanligt, och kunde returnera deras approach-slag bättre än jag hade väntat mig. Vi tränade dock mest slagteknik eftersom de andra ville det. Det blev inte så mycket dubbeltennis. Men det var en bra och rolig träning, som alltid.
I måndags morse tränade jag med Daniel igen och jag var nyfiken på om volleyn skulle vara kvar och det var den! Yipee. Det roliga var att forehandvolleyn smittade av sig på backhanden så att den satt också. Ljuvligt. Mådde inte så bra dock, utan hade ont i huvudet och var lätt illamående.
Åt lunch med en av mina bästa vänner, som berättade att hon och hennes man nu hade återupptagit tennisen efter många år, efter att jag peppat dem förrförra sommaren när vi spelade tillsammans. Kul.
Var tvungen att lägga mig på eftermiddagen. Jag mådde verkligen inget vidare. Skulle dessutom spela en gruppspelsmatch klockan nio samma kväll. Tommie frågade om jag inte ville hoppa in i gruppspelet. De hade fått ett återbud. Så jag sa ja. Det är en kul kontrast - att spela match och att träna. Jag spelar olika. I want to close the gap. Jag vill få frihet i alla mina slag, vare sig jag spelar om poäng eller inte. Ställde mobilen på väckning. Hade ingen aptit, men åt ändå en ostmacka. Jag hade inte ätit sedan lunch och kände att jag måste ha någon slags energi i kroppen att ta av. Fick frossa när jag gick upp och var tvungen att lägga mig i ett varmt bad för att få upp kroppstemperaturen. Kände mig risig i alla fall...men varm. :-)
Satt och mediterade i en kvart. Frågade mig själv: Med hur många game ska du vinna ikväll då? 12, kom det till mig. Just så, i siffror, inte bokstäver. Jag såg siffran 12. Jag svarade (mig själv): Men sluta nu, var inte så j-a hurtig... Jag mår inte bra och struntar i poängen. Jag har inte servat på ett och ett halvt år och orkar inte bry mig... var det svar jag fick...av mig själv. Fair enough, tänkte jag, klädde på mig tenniskläderna, tog båda racketerna (vad heter det i pluralis på svenska?) med mig, om någon sträng skulle gå av. Kollade att jag hade nya bollar och åkte iväg. Tidigt. Jag gillar att vara tidigt på plats, om jag kan, vad jag än ska göra.
I gruppspelsmatcherna spelar man om flest vunna game under 50 minuter. Min motståndare Karin kom samtidigt med mig till klubben, och eftersom en bana stod tom så kom vi överens om att börja tidigare. Hon ville också komma hem så fort som möjligt. Vi värmde upp, lottade om serven. Karin vann och bestämde att jag skulle börja serva. Eftersom jag inte ville göra för häftiga rörelser, jag ville hålla huvudet så stilla som möjligt så att jag inte skulle må ännu mer illa, så tänkte jag. Jag gör det här i slow motion nu. Och här kommer det roliga...
Jag hade inga förväntningar om att göra bra ifrån mig. Jag hade släppt allt det där innan jag ens åkte hemifrån. Och så stod Daniel bakom mig, ja han gjorde ju inte det, men jag kände som att han gjorde det, och så hörde jag honom säga till mig, genom min röst, steg för steg vad jag skulle göra, samtidigt som jag gjorde det. Haha! Det kändes som att varje serve tog femton sekunder, alltså från uppkast till slag, det var så långsamt och så avspänt och så vilsamt. Jag studsade bollen, såg framför mig var jag ville ha bollen, och så började jag säga till mig själv: kasta upp bollen långsamt och säkert ner med vänster axel håll kvar sidan emot nätet bak med höger arm böj armågen så att du känner racket mot ryggen håll kvar sidan emot böj benen skjut ifrån sträck ut armen träffa bollen slå igenom. Precis så. I ett flöde.
Kom på efteråt på väg från matchen att jag glömde sista själva snärten med handleden för att få extra acceleration på bollen vid träffen. Det gick bra i alla fall.
Nu såg det säkert lika taffligt ut i verkligheten som vanligt när jag servar, men känslan var vilsam. Och - träffarna var jättebra! De flesta förstaservarna gick in! Andraservarna gick också in! Till min stora glädje och lycka. Det lustiga var att Karin bröt min serve direkt och fick första game. Jag tänkte att det här blir en tuff match. Men sedan vet jag inte vad som hände för jag vann följande tretton game (och vann alltså med en skillnad på 12 game). Det var ju för att serven plötsligt bara funkade. Fick in tre härliga raka serve-ess nästan parallellt med mittlinjen. Jag var dock lite förvånad själv när vi tackade varandra för matchen. När vi satte på oss skorna sa Karin att hennes barn hade sagt innan hon åkte iväg för att spela: Men mamma, du får nog i alla fall ett game. The power of expectation without resistance...
Kom hem sent på kvällen. Gick och la mig ännu senare. Gick upp i ottan nästa morgon för att spela med Jouko på tisdagsmorgonen. Kände att jag var lite trött i kroppen. Fick inte in några riktigt bra slag. Vi slog med bollmaskinen och returnerade varandras slag. Bra ändå på något sätt att spela när man inte känner sig hundra. Man har sina svackor och får bara låta de vara så kommer det en ny våg som tar med en upp om man låter den.
Såg fram emot dubbelträningen så mycket igår när jag gick och la mig. Men vaknade tidigt i morse av att jag hade vrålont i halsen, sådär så man knappt kan svälja, och feber. Som sagt, ingen bra kombo för ett hårt pass på tennisbanan. Det är nog bara det och tio vilda hästar som kan hålla mig ifrån tennisspel...
Började istället läsa Andre Agassis själviografi Open. Avslutade precis Barack Obamas "Dreams From My Father". Hyfsad. Kände igen mig i när han åker till sitt "hemland" som han aldrig har varit i. Med en massa släktingar han aldrig har sett, men som känner ens föräldrar och hela ens historia. En känsla av "hemma" och "främmande" samtidigt. Kluvet.... i alla fall Agassi, de första sidorna säger han precis det som Daniel och jag pratade om så sent som i måndags. Tennis som ensamsport gentemot lagsporter som fotboll, basket och handboll. Jag älskar att ha hela banan för mig själv och känner mig trygg och njuter av den situationen. Men det är mysigt med en annan människa också, som min kompis Jennifer säger. :-) Och det närmsta lagsport man kommer i tennisen är ju dubbel. Jag sa att det är nog därför jag vill spela dubbel också. Det blir dessutom som ett fysiskt schackspel. Strategi och rörelseteknik i en helig förening. Love it!
Var tvungen att lägga ned Agassis bok ett tag. Mådde fysiskt illa av berättelsen. Hans pappa var en psykopat som torterade sina barn. Fortsatte dock senare, den blir lättare i och med att han kommer ifrån sin pappa, tack och lov. Och vilken sidvändare, boken. Otroligt väl formulerad! Och rolig. Mycket mer lättläst än Obamas. Jag antar dock att Agassi har haft en spökskrivare, men det gör varken boken eller hans historia mindre värd. Andre Agassis liv är ett stort exempel på att det värsta kan hända en och att man ändå kan överleva och vända det till något positivt. Det är alltid ens eget val. Att ligga kvar eller resa sig upp. Jag är glad att han reste sig.
