London goes Skype

Äntligen har James skaffat Skype! Åh, dessa teknikfientliga engelsmän. ;-) I alla fall, vi pratade om barn/ungdomar och deras energi. Det har visats två suveräna tv-serier om människor som man önskar att alla barn, och vuxna med för den delen, skulle få ha ynnesten att arbeta med.

Kören handlar om en körledare i England, som förutom att vara vacker som en dag, dessutom har ett hjärta av guld. Han har ett projekt tillsammans med den världsberömda operan Glyndebourne. Hans uppgift blir att leta reda på ungdomar i skolor och på ungdomsgårdar som aldrig har hört talas om opera. Vissa av dem har inte ens sjungit förut. Den yngsta deltagaren är fjorton och den äldsta är tjugo. De kommer från mindre gynnade omständigheter milt uttryckt.

Med respekt, kärlek och de högsta positiva förväntningar tar han sig an dessa ungdomar. På tre månader lär han dem sjunga och agera. Och Glyndebourne förväntar sig naturligtvis ingenting annat än Glyndebournestandard, det vill säga det bästa. Det blir fyra utsålda hus och topprecensioner!

Att se dessa barn och ungdomar "rise to the expectation" får mina ögon att tåras.

Alla barn har detta i sig. Det är de vuxna som antingen tar fram det i barnen eller kväser det.

Alla som arbetar med barn borde se Kören eller, naturligtvis Klass 9A, som handlar om precis samma sak.

Eller som min gode vän James så fint uttryckte det:

You should embrace their energy and enthusiasm and put it to good use.

Precis som de gör på Andre Agassis skola, där både elever och vuxna skriver kontrakt på att alla förväntar sig det bästa av alla.

The power of positive expectation.