Idrott + kultur = sant

Cyklade på Kungsholmen häromveckan...våren är här!

Vilken underbar helg! Prins Tamino kom till stan. Stéphane Lambiel, alltså. Världens bästa konståkare! Susan frågade om jag ville se Stockholm Ice på Globen med henne, eftersom hon inte känner någon annan som älskar konståkning så mycket som jag. Kan det vara möjligt att det finns en ännu snyggare schweizare än Roger Federer? Svaret på den frågan är - ja. Stéphane Lambiel. Han ser ut som en sagoprins. Vi blir som fjortisar båda två när han kommer in på isen. Han är bara bäst.

Förutom att han är vacker som en dag, är han också ultramusikalisk. Det finns inga transportsträckor i hans åkning, som det gör hos nästan alla andra åkare. Varenda rörelse hos Lambiel har betydelse. Kongenialt med musiken. Han är mjuk och stark samtidigt. En perfekt balans mellan yin och yang i en och samma kropp. Underbart! Vi gillar. Han tar ut alla rörelser stort och slängigt och precist! What a great combo! Det ser skönt ut. Det känns skönt...att se på.

Susan och jag var rörande överens om att vi gladeligen skulle betala bara för att se honom.

Vill man se Gud, ska man se Lambiel! Han är dans. Ren energi. Le Divin!

Kolla in:

http://www.youtube.com/watch?v=Zq9g0RTp04U

och

http://www.youtube.com/watch?v=Id3GZW-UCXg&feature=related

Catharina ringde mig just som jag höll på att plantera balkongen full med vårblommor. Hon ville gå på promenad. Åkte till Sumpan för att hämta upp henne och dottern. Hennes dotter skulle leka med en kompis i Blåkulla (fula ljusblå höghusen i före detta Hagalund). Vi åkte dit och medan Catharina lämnade av henne, så kunde jag bara inte motstå att gå till Olle Olssons turkosa hus.

Det var en så vacker dag idag, mulen, regnig, grå! Jag älskar regn och dimma. Allt får så vackra färger då. Drogs in på tomten av lusten att utforska. Det var länge sedan jag var här, och det är bara så vackert, hans hus. Kikade in i lusthuset, kollade bakom huset och tänkte att jag ville titta in i stora huset också. Då såg jag att lampan lyste. Tänkte att jag skulle se bättre om jag gick uppför yttertrappan. Och så såg jag en skylt där det stod "Öppet". Tryckte ned dörrhandtaget och gick in.

Jag var själv, så jag ropade, hallå! Och så kom det ut en ung man från ett av rummen. Vi började prata. Jag sa hur kluvet det var att komma dit, eftersom hela området skövlades av hjärtlösa typer som Hjalmar Mehr, och de vackra husen ersattes av kommunistbrutala miljonprogramsskapelser och att jag blir alldeles sorgsen i hjärtat av det. Då säger säger den unge mannen att han är Olle Olssons barnbarn, och att Olle Olsson dog av sorg just på grund av det. Det finns ett sorgset handskrivet citat av konstnären på övre våningen. Läs det.

Det är viktigt att ha det vackert i sin omgivning.

Här är barnbarnet Jonas. Fin! Han borde bo i huset. Han passar in där.

...och så här såg morfar Olle ut. Snygg! Målade som en blandning av X:et Erixson, Chagall och Picasso. Olle Olsson var också en hejare på fotboll. En målgörare i klass med Zlatan.