Medströms

Spelade med Jouko i tisdags morse och det gick så bra! Först tränade vi bara grundslag med Joukos bollmaskin. Det var så skönt. Bollarna är ju relativt konstanta, så man kan bara fokusera på slaget. Hundra gånger i rad. Lugnt tempo. Och så övade vi volley. En sköt volley-slag och den andre/andra stod bredvid bollmaskinen och returnerade volleyn. Sedan spelade vi med varandra. Vi har hittat den perfekta formen, så vi grundade en tennisskola. Men väldigt exklusiv. Bara för oss...

...dessa fantastiska slag var dessvärre som bortblåsta dagen efter, alltså i onsdags. Efter att ha tråcklat mig igenom E4:ans rusningstrafik, mer som en parkeringsplats (nu vet jag varför jag har haft ont i vaderna i höst, en och en halv timmes körning på dragläge... aj, man kan ju få kramp för mindre, haha) kom jag fram lite sent. Och fem minuter är ganska mycket. Det känns som om man är ett steg efter hela tiden. I alla fall, jag kom aldrig riktigt i fas den första timmen.

Här gör sig Sören redo för ett serve ess.

Kanske lite ändå när vi skulle öva på approach-slag. Knappt ett enda slag gick in när vi övade tidigare (många gånger). Jag kände att det bara blev värre och värre och blev mer och mer frustrerad. Det funkar inte att peppa sig när man spelar uruselt. Jag tror att man måste ta det steg för steg. Detta gäller även andra situationer utanför tennisbanan, tror jag. Och då tror jag att det enda man måste sträva efter för att det ska vända och bli bättre är - lättnad!

Lee spelade med oss i dubbeln i onsdags. Här sitter hon dock och dricker kaffe (under Elsy Cup). Lee är en mästare på att plocka de flesta bollar man kan tänka sig! Mycket duktig.

Så jag tänkte, nu struntar jag i allting. Och då vände det. Jag blev mer avslappnad och approach-slagen började gå in. Ja, så var det faktiskt. Först acceptera var man är, hur man spelar, cut yourself some slack, ge efter, bara där andas man ut och slappnar av, och så blir det bättre på en gång. Ja, det är ett bra recept. Works for me anyway...

Det var nog det jag lärde mig mest denna lektion. Det var verkligen en existentiell lärdom. Jag kände mig ensam i frustrationen och tänkte, kan ingen komma och hjälpa mig! Men det är ju bara jag som kan gå in i mitt eget huvud. Jag vet ju det. Det häftiga var hur påtagligt det var. Har inte känt det så tydligt någon annan gång. Kul! Man känner - Hjälp! Vad ska jag göra? Och Och så kommer svaret. Om man bara lyssnar. Underbart!

Lärdom av detta: hur man kan vända något som känns uruselt till något som känns bra på väldigt kort tid bara genom att låta det vara. Sedan åker man medströms igen utan att behöva tänka på det.

Jouko och jag pratade om hur tränarna ibland säger att man inte ska slå så hårt, men jag tror att de menar att man inte ska vara så spänd. Eftersom det för många newbees är synonymt. Eller...