Tack för 2010

Åh vilket härligt tennisår det har varit! Jag vilade mig i form...hela våren, haha. Jag hade faktiskt lite ont i armbågen. Men kom igen desto starkare mot slutet. Och faktum är att jag känner mig så stark och snabb och smidig som aldrig förr. Jag känner mig lätt och pigg i kroppen. Skönt!

Här mäter Jouko, Bela och Sören nätet. En och en halv centimeter för högt! Ordning och reda ska det vara. Vi lämnar ingenting åt slumpen. Ja ja, vi gjorde faktiskt inget åt att sänka nätet den här gången. Mest därför att vi ville börja spela så fort som möjligt...

Och här är hela härliga dubbelgänget: jag själv, Jouko, Daniel (vår tränare), Bela och Sören.

Vad kul vi har haft denna höst! Och vad bra vi har blivit, haha! :-D

Gott Nytt Tennisår 2011!

Det är rörelsen man vill åt

Det är rörelsen man vill åt.

Det har jag alltid sagt. Speciellt when it comes to tennis! Rörelseglädje, som Therese Alshammar sa i en intervju för inte så länge sedan, som svar på frågan vad det är som driver henne att fortsätta att simma. Precis så är det. Glädje + rörelse = lycka. När jag spelar tennis så kan jag tänka att så här måste ju en hund känna sig. Man kan kasta en pinne tusentals gånger i sträck och hunden tycker att det är lika roligt varje gång att springa och hämta den. Just for the fun of it. Precis så är det att spela tennis för mig. Totalt fokus och total lycka.

När man bara spelar en timme blir jag uppriktigt förvånad och förbannad varje gång tränaren säger att man måste sluta. Det känns som att bli bryskt väckt. Verkligen. Det är störande. Intrusive. Efter en halv sekund kickar förnuftet in och säger att man faktiskt måste plocka ihop bollarna och gå av banan, men den där lilla tidsperioden emellan känner man bara: Va?!! Stör mig inte, jag vill vara kvar i Nirvana.

Kul grej... lagen om attraktionskraft...

Skrev ju i oktober en liten bildtext om Cullbergbaletten till ett av mina Federer-foton. Federers rörelser är lika vackra som en dansares. För några veckor sedan var det en stor artikel om Sylvie Guillem i DN. Hon skulle dansa med, guess who, ja, inte Federer men med Cullberg-baletten i Stockholm i december. En förhandsvisning av en föreställning som ska visas i London sommaren 2011.

I artikeln finns även nedanstående foto taget av Sylvie Guillems man som är fotograf.

Kolla in det! Jag tog med det i bilen för att kunna titta på det i bilköerna på E4:an på morgnarna. Vilken bild! Man bara sugs in i den. Jag kan titta på den hur länge som helst. Och så kom jag på att jag får samma känsla av att titta på mina Federer-bilder. Det är samma uttryck de har. Vila. De ser helt avspända ut. Trots att det de gör är så svårt, nästintill omöjligt för de flesta. De är bäst i världen på det de gör. Det är därför folk vill se varenda rörelse de gör. Alla har det i sig. Det gudomliga. Det är därför man bara vill se dem hela tiden. Man påminns om sin egen gudomlighet. Rörelsen kan vara både kroppslig och känslomässig. Body through mind and mind through body. Det är därför män älskar att se Zlatan kicka in den perfekta bollen i mål. Det är rörelsen man vill åt. Den emotionella genom den fysiska. Det är ett av få ställen där det är legitimt för (merparten) av män att känna känslor. No wonder det är utsålt på fotbollsarenorna...

... Federer och Guillem. Perfektion och fullkomlig kontroll och helt avspända. What a divine combo.

Och fotot är vackert rent grafiskt. Det i tidningen är ännu bättre eftersom det inte har blivit beskuret. Där finns det med två strålkastare som går i linje med hennes händer (och ena fot), så att det blir som fyra (eller fem) punkter i en solfjäderformad båge. Snyggt! och så gillar jag att man ser fallet i tyget, precis som Federers T-shirt... eller Nikes klänning (hon i Louvren, ni vet...)

I alla fall, jag hade tidningen i min bil och tänkte bara vad kul det hade varit att se henne live i Stockholm. Och så får jag ett sms från en kompis som säger att hon har en biljett över till lördagens föreställning. Jag högg den direkt. Föreställningen var lysande.

Efteråt ville jag att vi skulle gå till en bra bar och kom på att det nya "Dödsstjärne"-hotellet låg på andra sidan torget, alltså Clarion på Norra Bantorget. Jag ville spana in deras bar eftersom jag aldrig varit där. Älskar hotellbarer. Och lyckan fortsatte, haha! Världens bästa bartender i världens trevligaste bar. Så trevlig och duktig. Gå dit! Dessutom som grädde på moset, så har de foton på väggarna istället för tavlor. Av en massa stora fotografer. Yipee! Kort sagt, en underbar vinterkväll i Stockholm! Och så visar det sig dessutom att min kompis bror är fotograf. Everything's connected...

TTK:s egen Federer - Daniel Bjerner

Här kommer några korta klipp på Tullinge Tennisklubbs egen Federer - Daniel Bjerner, så får ni se hur det egentligen ska gå till. Kommer bättre klipp och foton längre fram...

Det är Daniel som är vår tennisguru på onsdagsdubbeln.

Klippen är från en seriespelsmatch mot Enskede i november 2010 i Enskedehallen.

Behövde jag nämna vem som vann matchen?

Daniel... så klart.

Medströms

Spelade med Jouko i tisdags morse och det gick så bra! Först tränade vi bara grundslag med Joukos bollmaskin. Det var så skönt. Bollarna är ju relativt konstanta, så man kan bara fokusera på slaget. Hundra gånger i rad. Lugnt tempo. Och så övade vi volley. En sköt volley-slag och den andre/andra stod bredvid bollmaskinen och returnerade volleyn. Sedan spelade vi med varandra. Vi har hittat den perfekta formen, så vi grundade en tennisskola. Men väldigt exklusiv. Bara för oss...

...dessa fantastiska slag var dessvärre som bortblåsta dagen efter, alltså i onsdags. Efter att ha tråcklat mig igenom E4:ans rusningstrafik, mer som en parkeringsplats (nu vet jag varför jag har haft ont i vaderna i höst, en och en halv timmes körning på dragläge... aj, man kan ju få kramp för mindre, haha) kom jag fram lite sent. Och fem minuter är ganska mycket. Det känns som om man är ett steg efter hela tiden. I alla fall, jag kom aldrig riktigt i fas den första timmen.

Här gör sig Sören redo för ett serve ess.

Kanske lite ändå när vi skulle öva på approach-slag. Knappt ett enda slag gick in när vi övade tidigare (många gånger). Jag kände att det bara blev värre och värre och blev mer och mer frustrerad. Det funkar inte att peppa sig när man spelar uruselt. Jag tror att man måste ta det steg för steg. Detta gäller även andra situationer utanför tennisbanan, tror jag. Och då tror jag att det enda man måste sträva efter för att det ska vända och bli bättre är - lättnad!

Lee spelade med oss i dubbeln i onsdags. Här sitter hon dock och dricker kaffe (under Elsy Cup). Lee är en mästare på att plocka de flesta bollar man kan tänka sig! Mycket duktig.

Så jag tänkte, nu struntar jag i allting. Och då vände det. Jag blev mer avslappnad och approach-slagen började gå in. Ja, så var det faktiskt. Först acceptera var man är, hur man spelar, cut yourself some slack, ge efter, bara där andas man ut och slappnar av, och så blir det bättre på en gång. Ja, det är ett bra recept. Works for me anyway...

Det var nog det jag lärde mig mest denna lektion. Det var verkligen en existentiell lärdom. Jag kände mig ensam i frustrationen och tänkte, kan ingen komma och hjälpa mig! Men det är ju bara jag som kan gå in i mitt eget huvud. Jag vet ju det. Det häftiga var hur påtagligt det var. Har inte känt det så tydligt någon annan gång. Kul! Man känner - Hjälp! Vad ska jag göra? Och Och så kommer svaret. Om man bara lyssnar. Underbart!

Lärdom av detta: hur man kan vända något som känns uruselt till något som känns bra på väldigt kort tid bara genom att låta det vara. Sedan åker man medströms igen utan att behöva tänka på det.

Jouko och jag pratade om hur tränarna ibland säger att man inte ska slå så hårt, men jag tror att de menar att man inte ska vara så spänd. Eftersom det för många newbees är synonymt. Eller...

Adolf Fredriks Musikklasser Lucia Globen 2010

Lucia - den vackraste svenska traditionen av dem alla.

Bara ren, rak, vacker sång. Rakt in i hjärtat. Sjungen av mina sötnosar och deras kompisar. De är så små. De minsta barnen är bara tio år!

Hade bara min iPhone med, så kvalitén är lite "arty" :-)...men men. Postar upp allt.

Kunde inte välja. Allt är bara så vackert!

För lite vuxnare version med bättre ljudkvalitet, gå in på Spotify och skriv in "Från mörker till ljus" med Adolf Fredriks Ungdomskör. A (jul)must - Det är en ros utsprungen. One way ticket to Nirvana. Jag lovar.

file:///Users/ievamillers/Pictures/iPhoto%20Library/Originals/2010/Lucia%20Globen%202010_2/IMG_0648.mov

Elsy Cup

Vi var sexton damer som träffades i lördags i Tullinge Tennisklubb då Elsy Cup gick av stapeln. Elsy Cup är en liten turnering i damdubbel som spelas årligen. Indelningen i lag skedde genom lottning. Jag fick Helena Andersson som partner. Supertrevlig, jätteduktig, cool och rolig! Jag hade verkligen en kul, avslappnad eftermiddag på banan tillsammans med henne. Vi spelade bra ihop, tyckte jag i alla fall. Något som funkade speciellt bra var kommunikationen mellan oss. Det blev aldrig några missförstånd. Vissa gånger sa vi saker högt till varandra under spelets gång. Andra gånger visste vi vad den andra skulle göra utan att behöva säga något. Det kändes verkligen som om vi var på samma våglängd. Skönt.

Här tar Linda en liten kaffepaus tillsammans med Helena, min tennispartner för dagen.

Lotta följer matcherna i hallen. Lee har roligt som alltid.

Min dag blev lite annorlunda. Jag har ett körschema liknande Amerikas president just nu. 14.54 limosinen framkörd. 15.07 anländer till klubben, 15.08 byte av skor... typ...

Så kommer det att vara ända fram till januari. Det funkar förvånansvärt väl om man tar det sak för sak. Ibland hakar det upp sig dock - och tidsschemat sprängs! Haha.

Som när jag skulle åka och köpa mina nya Babolat-dojjor i stans bästa tennis-shop, Selgo Racketverkstad i TSK Malmen. Annika som driver affären har tagit över den efter sina föräldrar som startade den 1964. Annikas dotter jobbar också där så de kan verkligen det där med tennis. Innan jag hittade Annika provade jag många olika tennisskor, men alla var för breda. Har tappat några tånaglar till följd av det. Fel skor är förödande! Men Annika - love her! - såg precis vilka skor som skulle passa mina fötter, Babolat. Eftersom de inte för det märket så specialbeställer de mina skor. Men den här gången hade de bytt storlekar, så den storlek jag hade i mina gamla var alldeles för liten. Vi var tvungna att klura ut vilken storlek jag egentligen skulle ha i den nya modellen.

Allt detta tog extra tid vilket gjorde att jag inte hann äta någon lunch. Jag åt nästan ingenting till frukost heller eftersom jag inte var hungrig. Åkte hem, bytte om på fem röda...jag är brandman i en annan dimension, I'm sure... Jag är så organiserad att jag lägger ut allt jag ska ha till olika tillfällen så att jag bara kan hoppa i det/ta med det till nästa ställe, om jag vet att jag bara kommer att ha två minuter och trettiofyra sekunder på mig mellan bytena så att säga. En kvarleva från mitt tidigare liv.

I alla fall, jag tog med mig lite blåbärssoppa och en flaska vatten. Det fick duga. Kom i tid. :-) Första matchen spelade Helena och jag mot Susanne och Yuriko. Vi vann den med 6-1. Det blev jag som slog in matchbollen - med en felträff så att den fick en helt annan vinkel än alla trodde. Det var så pinsamt att jag bad om ursäkt. Ja, Helena och jag skrattade gott åt några av våra lite mindre rena slag, hehe...

Men Helena fick in många fina volleys och jag fick ett serve-äss. Det kommer vi ihåg mest ifrån den matchen.

Matchen därpå ställdes vi inför det svåraste paret i vår grupp, vi var indelade i två grupper, Gabriella, bara tolv år gammal!!! men spelade bäst av alla! Och Cilla, också jätteduktig. Men Helena och jag hade gott mod och matchen blev väldigt jämn. Det var inte många bollar som skilde. Vi följdes åt i game tills de bröt, eller snarare höll sin egen serve och matchen slutade med 6-4, fördel Gabriella/Cilla. Jag började att serva och tappade mitt game. Servade inte alls bra. Fick in ett serve-äss här också, men det var en bra serve av hur många?... Måste verkligen ta tag i serve-träningen nu! Veckan innan hade Kenneth, Sören och jag skrattat åt att man ibland ger bort serven när man vinner lottningen i början av matchen. Det var precis vad Helena och jag bestämde att vi skulle göra i den sista matchen. Vi tänkte att va' fan!

Sista matchen mot Linda och Lana vann vi med 6-0. Någon av Linda och Lana slog en hög lång boll som studsade högt utanför planen. Jag hade sikte på bollen och sprang åt sidan och när jag skulle dra till med en forehand så fastnade mitt racket i stegen!!! som stod på planen. Caramba! Får man ha stegar på planen hur som helst? :-D Jag vet inte hur reglerna är men vi spelade i alla fall om den bollen. Ska ha bättre koll nästa gång. Det kanske står en soffgrupp bakom mig då...

Helena och jag skulle spela med Lotta och Wendela om tredje och fjärde plats. Vi var lite oförberedda på det, eftersom det var osäkert från början om vi skulle hinna med den matchen. Vi förlorade den matchen med 0-6. Jag kommer inte ihåg någonting. Det enda jag tänkte på var mat!!! Jag har så hög energinivå att jag normalt äter lika mycket som en skogshuggare, ju stabbigare och fetare desto bättre. Jag kan inte äta söta saker om jag är hungrig, då mår jag bara illa. Jag fantiserade om knödel, skinkstek, surkål och en stor Zlatopramen... fick nöja mig med lite vatten och en halv banan som jag fick av Lotta. Tack Lotta! Den gjorde så att jag kunde köra hem i alla fall. Jag var dessutom helt nedkyld eftersom det är så kallt i hallen och mina byxor var alldeles blöta = iskalla nedtill, eftersom mattan i bilen är dyblöt av all smält snö och byxbenen hasar i golvet när jag kör och.... bla bla bla :-D

Kom hem hade tio minuter på mig. La mig i ett varmt bad. Tinade. Satte på mig finkjolen och åkte på kalas. Fick mat klockan tio på kvällen. Bättre sent än aldrig...

Marie. Ready to serve.

Birgitta alias "Väggen". Blockade det mesta som kom flygande över nät från motståndarsidan. I alla fall i den matchen som jag delvis såg, emot Lee och Eva.

Eva, som sitter och skriver, hade kanonfina slag. Starka, hårda, säkra - precis som sin dubbelpartner Lee.

Här har vi Tullinges tennisfamilj Numero Uno - the Spelmans! Alla spelar tennis. Och är superduktiga! Eriks alla framgångar har vi ju läst om på TTK:s egen hemsida. Wendela spelar som Serena Williams, och vann Elsy Cup tillsammans med Lotta i år. Susanne är jätteduktig och pappa Spelmans spelar i någon hög division som jag inte exakt kommer ihåg vilken det var just nu. Ni förstår...

Just här blev det som av en slump (det är ju jul snart) något lite bibliskt över dem. Jag sa att de såg ut som Jesus, Jungfru Maria och ängeln Gabriel... lite himmelskt ljus i bakgrunden. En tennisfamilj med utstrålning helt enkelt.

...vilket får mig att tänka på när min fröken ville att jag skulle vara Jungfru Maria i julspelet på julavslutningen någon gång i mellanstadiet. Jag tvärnekade. Jag var så fruktansvärt blyg. Till slut tvingade hon mig att i alla fall spela ärkeängeln Gabriel, lite side kick sådär...haha. Det var nog mitt långa guldlockiga hår jag hade på den tiden som hon föll för.

Och så sist men inte minst - Pirkko, som organiserade denna trevliga eftermiddag på ett så fint och trevligt vis! Och bredvid henne står Lotta som vann årets Elsy Cup tillsammans med Wendela. Tack, Pirkko! Så roligt, trevligt och lärorikt. Ser fram emot nästa Elsy Cup.

Nu får det vara bra för denna gång. Förlåt alla som inte kom med på bild. Lite körigt att fota och spela samtidigt. Next time...

I fredags var det Idolfinal i Globen. Idag ska mina sötnosar sjunga där tillsammans med några hundra av sina kompisar. Var är näsdukarna?