Synkronicitet

Fick ont i knäet igen efter fyra timmar tennis på raken. I och för sig uppdelade på två dagar med tio timmars vila emellan, men ändå...Inte så smart. Antagligen lite överansträngning bara. Cyklade dessutom några mil efter det. Varför då! Det var verkligen onödigt. Men jag kände att jag behövde röra på mig. Har gått upp flera kilo i sommar. Vill komma tillbaka till matchvikten så att jag kan röra mig lättare och snabbare på tennisbanan. I förrgår var knäet så svullet att jag inte kunde böja det. Åkte till Idrottskliniken i Solna och hoppades att de skulle förbarma sig över en akutsituation, men det hade de ingen lust med. Fick ett gäng telefonnummer till andra fysio-terapeuter, massörer. Inga svar. Googlade nu även på skönhetssalonger med massage - alla var på semester.

Började tänka på dokumentären som jag såg någon gång i vintras om Anja Persson. Jag älskar ju att se och höra om vad som pågår inuti människor. Deras tänk. Som sagt, min passion. Tänkte att, åh vad skönt att vara elitidrottare. Då kan man få massage hur ofta man vill. Ja, jag vet, de behöver det, eftersom kroppen börjar gå sönder när man är typ tjugoett på grund av den alltför hårda påfrestningen...men i alla fall... Bilden som kom in i mitt huvud var när Anja ligger på massagebänken och får sina ben knådade av en expert. Och jag tänkte, så vill jag ha det NU!

Då kom jag på - mina tre musketörer, Spinex-naprapaterna Tomas, Calle och Pär. Ringde. Det var Calle som svarade. Jag berättade hur desperat jag var och han sa: - Jag slutar halv sex. Kom då. Jag blev rörd av tacksamhet! Berättade hur läget var och han kunde själv se hur mitt knä såg ut. Medan han masserade vaden och baksidan av knäet började vi prata om OS i Vancouver. Calle berättade att han är naprapat åt alpina landslaget och att det var han som kom fram först till Anja efter megavurpan i Vancouver i OS i vintras. Det var han som fick ta hand om henne. Jag berättade om bilden som jag fått i huvudet på väg dit av Anja på massagebänken. Det var kollega Pär man såg masserade henne där. Inget sammanträffande. Utan motstånd. Instant manifestation.

Jag sa till Calle, då vet du hur det är på touren. Ett hårt liv. Först Fagerholm Open och sedan Tullinge TK klubbmästerskap. Inom loppet av några få veckor. Han nickade och höll med. - Jag vet precis...

Kom på idag att jag ju ska på ett bröllop mitt under TTK:s klubbmästerskap. På lördagen närmare bestämt. Det var ju inte så bra. Undrar om det kommer att störa upplägget. En aning kanske... om man inte ens kan komma till matchen... Hmmm, jag vill absolut spela åtminstone den mixade dubbeln med min ypperlige, hårdservande dubbelpartner J.

Det löser sig. Det gör det alltid.

Patricia: Varför sitter du med putstrasan vid skrivbordet?

Björn: Jag gillar blanka gem.

....förlåt....