The Great One

Åh, så mycket som har hänt i höst. Har börjat träna dubbel med Jouko, min förträfflige dubbelpartner som jag ska vinna mixade dubbeln i klubbmästerskapen med, Sören, Bela och så sist men inte minst tennismästaren själv, Daniel, som tränar oss, och gör det med bravur. Vi lär oss nya dubbeltrick varje gång. Vilken skillnad det är på att spela dubbel jämfört med singel. Efter en timme vägledd dubbelträning så brukar de flesta av oss stanna kvar och spela en timme till, bara för att spela av oss. Det är så skönt att bara slå grundslag tycker jag! Haha! När man slappnar av helt och de bara sitter! Nirvana! Att spela tennis för mig är att bli ett med mig själv.

Denna vecka har också varit speciellt himmelsk - Stockholm Open + Roger Federer = Sant! Har sett matcher både live på Kungliga Tennishallen och på webben. Så roligt! Och vad man lär sig mycket av att titta. För mig är det lite svårt att sitta still. Jag är så van att leva mig in i situationer så mycket att jag känner dem rent fysiskt. När jag sitter på läktaren och tittar på en match så blir jag så fokuserad att det känns som om jag spelar själv. Tänkte att det är nog så spelet Wee fungerar...fast tvärtom! Det är jag som blir styrd. Haha! Lite jobbigt ibland. Speciellt när det inte går som man vill.

Federer är fantastisk! Han påminner lite om Björn Borg i det avseendet att han inte låter det bekomma honom om han ligger under i en match. Två matcher i rad har det sett en aning mörkt ut för hans del, men han bara fokuserar och tar ett slag i taget, ett slag i taget. Och sedan har han plötsligt vunnit matchen. Han är inte ens svettig. Den lavendelblå tenniströjan helt slät, inte en skrynkla. Han rättar bara till en hårlock som råkat lägga sig över pannbandet istället för bakom det. Impec! Efter matchen mot Wawrinka stannar han, som vanligt, för att skriva hundra och en autografer åt alla barn. Alla, utom en. En liten pojke i kanske tioårsåldern eller något sådant. Han orkar väl inte sträcka fram armen tillräckligt långt, eller vad det nu beror på, men Federer missar honom vid hörnet av centercourten, och pojken blir helt förkrossad.

Då händer det, det som får mig att börja gråta så att tårarna rinner. Några sekunder senare filmar kameran Federer i korridoren till omklädningsrummet. Han sitter på huk och skriver - mer än sin namnteckning - på ett papper till den lille pojken som står och gråter så att han hulkar samtidigt som han blir tröstad av en funktionär. Sedan får pojken blocket med pappret som Federer säkert har skrivit en personlig hälsning på av The Great one himself, som klappar honom lite lätt på huvudet. Jag faller platt till marken. God, Grace, Love.

Federer är inte bara en mästare på tennis. Därför blir han vald till årets störste idrottsman alla kategorier år efter år. Vänlighet. Gudomlighet.